Senjutsu är Iron Maidens 17:e studioalbum. Spänn fast dig… det här är verkligen en resa.
Släppt: 3 september 2021
Etikett: Dagen kommer att släppas den 20 september 2018.
Format: CD / Deluxe Boxset / Vinyl / Digital
När Iron Maiden släpper ett nytt album är det en händelse. Ett globalt evenemang. Bilder som visar Eddie överallt, från Crash Records i Leeds till Times Square i New York, visar hur långtgående ett av de bästa banden på planeten är. Varje gång det är dags för en ny skiva finns det ett raseri och en spänning bland fansen som du inte hittar hos många andra band.
Innan Senjutsu släpptes släpptes The Writing On The Wall och Stratego som smakprov; den förstnämnda släpptes i veckor på Download Festival och i Bruce Dickinsons TV-framträdanden bland annat. När den härliga animerade videon släpptes exploderade forumen och de sociala medierna tändes upp. Det fanns människor som vill att Iron Maiden ska slänga ut skivor som Powerslave och Number Of The Beast om och om igen och det finns människor som älskar den proggigare inriktningen från de senaste 20 åren eller så. Många, som jag, älskar båda delarna. Personligen är jag tacksam för att ett sådant band fortfarande gör musik … och vilken härlig musik det är.
Senjutsu, som är 82 minuter lång och innehåller tio spår, är Iron Maidens tajtaste album på flera år med en uppsjö av höjdpunkter och väldigt lite att plocka hål på. Återigen är det ett dubbelalbum, precis som Book Of Souls. När dammet hade lagt sig på Book Of Souls tyckte jag att det var en mycket bra skiva men en aning lång och det finns några spår på den som kunde ha varit B-sidor (om något sådant existerar längre). När jag såg löptiden på det nya albumet var jag lite orolig men Senjutsu är en skiva som absolut levererar utan att en sekund slösas bort. Det finns inget fett att trimma här.
Senjutsu, titelspåret, öppnar skivan. Det är en Smith/Harris-komposition som är stämningsfull och atmosfärisk och där Nicko McBrain tar plats på trummorna; något han gör genom hela Senjutsu. Bruce Dickinson låter som om han har eld i magen och du kan känna varje ord han sjunger så övertygande är hans övertygelse. Detta är Iron Maiden av högsta klass och det tar bara en minut att komma dit. Det sätter tonen perfekt för de godbitar som väntar.
De tidigare nämnda inledande spåren följer på titelspåret. Stratego är ett klassiskt galopperande spår som låter Steve Harris unika basljud komma till sin rätt. Under hela Senjutsu finns det inte alltför många stora refrängmoment, och även om Stratego inte har dem explicit är det en medryckande låt som onekligen är Maiden. Och tillsammans med Janick Gers höll de det till en koncis fem minuter eller så.
Om Stratego behåller Maidens identitet, ser The Writing On The Wall bandet kliva ut på mer obekant territorium. En Cajun-influerad öppning sätter scenen för stycket som återberättar Belshazzar’s Feast. När låten börjar leva finns det en riktig folkkänsla i den; den påminner om Fairport Convention’s Matty Groves i vissa avseenden. Längre ner i mixen finns lite mandolin som en del av tapetet. Som första singel var detta ett djärvt val, men Iron Maiden har aldrig varit rädda för att vara djärva. Dessutom visade det hur bra bandet lät och hur mycket de är saknade när de inte är här.
Days Of Future Past är det kortaste spåret på Senjutsu; med sina cirka fyra minuter är det en riktig rysare. Solona är massiva och återigen är sången fantastisk. Detta skulle kunna bli en stapelvara i Maidens liveset; den lugnare stunden i mitten skulle kunna ge Bruce chansen att interagera med publiken som han brukade göra under From Here To Eternity 1992/93.
The Time Machine lånar lite från öppningen av The Talisman från 2010 års The Final Frontier. Samtidigt som Iron Maiden använder sig av den tidigare nämnda öppningsstilen lyfter Iron Maiden inte slöt när låten fortskrider. Före den lekfulla jiggliknande melodin (a la Dance Of Death) finns det en liten breakdown som påminner om det tidiga 80-talet. Det är en låt som ser tillbaka lika mycket som den blickar in i framtiden. En underbar juxtaposition.
Under hela Iron Maidens tid som band har de aldrig helt och hållet satsat på ballader. Infinite Dreams gick nästan dit och Wasting Love blev fortfarande ganska tungt. Journeyman tog fram de akustiska gitarrerna och Coming Home var medryckande men det är ungefär allt när det gäller Maidens mer mjuka produktion. På Senjutsu får vi Darkest Hour, en titel som Adrian Smith tänkte ut och som passar in i parentes med Maidens tidigare ballader.
Det finns en Led Zeppelin-känsla i låten och det ambienta ljudet av vågor som skvalpar mot stranden framkallar oåterkalleligen bilder av andra världskriget. Låten påminner om Winston Churchills handlingar, en person som har en historia med Iron Maiden (se Live After Death/Flight 666/Nights Of The Dead). Det skulle inte vara någon överraskning om Maiden-fans blir lite höljda i dimma om bandet framför den här låten live. Det kommer säkert att bli ett ögonblick med tändare i luften… förlåt… telefoner med facklan på i luften.
Alla som vet något om Iron Maiden vet att bandets ledare är Steve Harris. På Senjutsu har Steve Harris fyra solokompositioner. Sammanlagt står detta för över hälften av albumets löptid. Lost In A Lost World använder sig av lekfulla sångkonster i sin trippiga öppning och Death Of The Celts påminner om ljudet av The Clansman från 1998 års mycket illa omtalade Virtual XI. Men det bästa stycket på Senjutsu kommer i form av de två avslutande spåren; The Parchment och Hell On Earth.
The Parchment är det längsta spåret på Senjutsu med drygt tolv minuter; det påminner om 1995 års X-Factor i sin stil. Det finns ögonblick då man känner att Blaze Bayley kunde ha sjungit detta mycket bra, men det sätt Bruce Dickinson gradvis bygger upp sin röststyrka och styrka under hela tiden är något som förvånar. Hans sista salva är nervkittlande när han sträcker sig mot himlen. Har Bruce någonsin låtit bättre?
Tja, det snabba svaret på föregående fråga är ja. I nästa spår! Hell On Earth är Iron Maidens bästa albumavslutare sedan Somewhere In Time. Det finns ett gift i sången och återigen kommer Steve Harris att få dig att framkalla bilder i ditt huvud i flera dagar. Den är textmässigt mörk och musikaliskt förödande; det är också en av de finaste låtarna som kommit från Steve Harris penna. Den kommer in i berömmelsens hall tillsammans med andra storheter som Rime Of The Ancient Mariner, Hallowed Be Thy Name, Alexander The Great, Seventh Son Of A Seventh Son, The Red & The Black och Sign Of The Cross.
Det är självklart att Iron Maidens heliga triumvirat av gitarrister, Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers, är på topp under hela albumet. Deras solonummer misslyckas aldrig med att förvåna och rytmerna de håller tillsammans med Steve Harris och Nick McBrain spänner ständigt. Det är näst intill omöjligt att välja ut de bästa delarna eftersom var och en tillför unik smak till sin respekterade musikaliska maträtt.
Iron Maiden är verkligen ett band för åldrarna; mina farhågor kring speltiderna försvann när Senjutsu sköljde över mig i all sin pompa och ståt. Det kommer att ta sin plats bland de högst rankade Iron Maiden-albumen genom tiderna… det är så bra. Och det finns inte en klättrande apa i sikte…tack och lov; Maiden har undvikit kränkande texter och tagit nyansen lite mörkare. Senjutsu är en triumf och bidrar bara till en gudomlig dynasti.